ankarlift.com

Lördag 29 April. Skiddag #67. Balme210 beger sig upp på berget. Mustascherna
är trimmade och packningen är packad sen ett dygn tillbaka. Väderleksrapporten såg ut att ge oss precis vad vi ville ha. Och jag hade fått möjligheten att låna dom utomordentligt tyska solglasögon som Björn hittat tidigare under vintern.

Väl uppe på berget blev det raka vägen till Refuge Cosmiques för att hänga av oss våra tunga ryggsäckar och sen vidare till Coulouir Cosmiques för att se om åket som vi tänkt ta ner till Glacier Bossons verkade ha klarat sig såpass från solen så vi slapp åka isbana ner.

Åket såg fint ut även om det var en tunn bristande skare på sina ställen och nöjda begav vi oss tillbaka till refugen för en natts sömn och acklimatisering på 3600 meters höjd.

Morgonenen Söndag 30 April. Skiddag #68. Solen strålade från en klarblå himmel och efter en refugefrukost begav vi oss av mot åket. Dom sidor av rännan som vätte lite mot öster hade klarat sig riktigt bra från solen och delar av åket där jag oroat mig för ishårt visade sig vara puder. En positiv överaskning som ledde till att åket ner till Bossons blev en fröjd för kropp och själ.
Väl nere på platten drog vi på oss våra hudar och gick över Bossons mot Refuge des Grands Mulets på 3050 meters höjd där vi skulle spendera eftermiddagen och kvällen.

Refugen låg som synes högt uppe på en klippa. En klippa utan stegar eller tydliga stigar. Istället hänger det en kedja och lite gamla stålrör att hålla sig i medan man beger sig upp för den \"klätterled\" av svårighetsgrad 2c ungefär som leder upp till refugen. Väl där njuter vi lite av utsikten och beundrar dom fantastiska toaletterna som är ett gjutet betongblock med ett avloppshål över glaciären 50 meter längre ner.

I övrigt stod läsning och sömn på schemat för att vila upp sig inför den stora turen. Middag åts vid 18 och frukosten serverades kl 01:00 så sömntimmarna blev inte allt för många.

Måndag 1 Maj, Skiddag #70. Kl 02:05 hade vi klättrat ner från bergsknallen, fått på oss all utrustning och börjat gå. Det var ett pärlband på kanske 40 personer som gick samtidigt från refugen, alla med pannlampa i den kalla natten vilket resulterade i att det hela såg ut som ett fackeltåg. Ovanför huvudet var stjärnhimlen och det på natten så mörka berget som tornade upp sig. Nedanför i dalen syntes ljusen från byar och städer.

Vi gick i sakta mak nästan utan pauser utom för att byta från skidor till stegjärn och för att dricka en klunk då och då fram till solen började visa sig på horisonten nån gång mellan 5 och 6 på morgonen. Vid den här tiden var vi uppe på kammen vid Dome du Gouter på över 4000 meters höjd där man äntligen såg sista biten upp mot toppen.

Vi hudade iväg i kanske 1 timma til för att komma till Refuge Vallot. En stuga i början på Mont Blancs toppkam som är ditslängd som skydd för alpinister i nöd på berget. Där lämnade vi skidorna och gick in för att äta och dricka och komma ifrån den iskalla blåsten fram till dess att solen gått upp på riktigt och erbjöd något som värmde. Att man skulle tagit med sig annan matsäck stod klart då allt jag hade var djupfryst efter en kall natt i ryggsäcken, men en deciliter vatten kunde man i vilket fall tråckla ut genom isproppen i vattenflaskan.

Så bar det till sist av längs kammen upp mot toppen. Dom två \"kamelpucklarna\" passerades i ett minst sagt makligt tempo då varje steg krävde en viss ansträngning och kippande efter andan. Toppkammen syntes oändligt lång men efter några besvikelser med nya krön bakom nästa verkade det som om vi faktiskt var uppe!

Vägen ner från kammen gick av bara farten och allt kändes mycket lättare, v
äl nere vid Refuge Vallot hämtade vi lite utrustning som vi lämnat och skulle göra i ordning skidorna för att åka ner. Här visade det sig hur utmattad Björn var då han tappade sin ena stighud utan att göra några försök att hämta den. Det visade också hur utmattad jag var som tyckte det var hans problem. Åket ner var mest uppspårat och vindpackat men delar av det var helt ok. Väl nere vid Grands Mulets igen inser vi att vi ju faktiskt måste gå igen, tillbaka till liften för att åka ner. En uppgift som inte kändes helt angenäm. Och lite extra så för Björn som ju nu bara hade en stighud.

Efter några sista omotiverade och slitiga timmar kom så till slut fram till liften och kunde åka ner till våra varma sköna sängar i Balme 210. Där kvällen också avrundades med en köpepizza. Då var tankarna på att någonsin göra något liknande långt borta. Men synen på turen har förändrats en del med tiden så vi för väl se.

Väl mött i trafiken!
Per